Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1851, sida 1

kad skulle han kanske då få aslägsna sig med oförråttadt årende, utan att hafva vunnit det aldra rinaste. i Stundom trodde han också att alltsammans kunde vara en vål anlagd komedi, hvari grefvinnan, sedan hon förödmjukat honom, ville spela försynens roll; och sedan skulle han få imottaga Clara åf hennes hand. I alla fall bade han ganska ringa lust att låta bruka sig till dylika upptåg. Men presten! — han kunde icke neka, att, ehuru det förekom honom löjligt att bafva en af Herrans tjenare till rival, han fruktade finna någon sanning i grefvinnans ord. Denne prest kunde ju vara den personifierade ålskvårdheten; ban vore då verkligen ett undautag från regeln. Harald beslöt att först rekognoscera terrängen, och se, om det icke vore möjligt att i hemlighet få fast på Clara i trådgården eller hvarest hon eljest plågade uppehålla sig. Då han kom till slottstrådgården började det mörkna. Han upptäckte ett slags bro, som förde Öfver en liten båck; bår kunde han i nödfall dölja sig; från detta stålle kunde han, så långe skymningen tillåt, öfverskåda en stör gräsplan som låg vid slottet, jemnte porten, som från den inre slottsgärden ledde till trådgården. Han hade våntat omkring en fjerdedels timme utan att någon syntes till, men nu Öppnades trådgårdsporten och några personer visade sig. De första voro Clara och grefvinnans gamla sällskapsdam, något efter dem kommo presten och grefvinnan. Klockan fem spisades vanligen middag i slottet, men en half timme förut plågade grefvinnan taga sig en liten motion i trådgården. (Forts.) AAAA 88