Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1851, sida 1

Harald erhöll detta bref i skymningen; hans hjerta klappade af hopp och väntan, ty han troddde det vara från Clara. Då han tändt ljus och såg den främmande handstilen, som var hofmåstarens, bleknade han och Öppnade hastigt brefvet. Han ville icke tro sina egna Ögon, då han låste innehållet; han brast ut i ett skratt, ehuru tårarna runno utför hans kinder; så orimlig förekom honom denna tillskrufvade och affekterade skrifvelse. Det måtte såkert vara ett skåmt, ett puts, som någon af hans vänner velat spela honom, för att sedan få göra narr af honom. Men ty vårr! Sigillet med det grefliga Klinkoffska vapnet lemnade intet tvifvel öfrigt, denna nåstan till galenskap gränsande skrifvelse och det orimliga, lögnaktiga innehållet kom beståmdt från grefvinnan; hennes handstil var åfven omisskånnelig. Men hvad var nu att göra? Tvifla på Claras trohet? Aldrig! Alltsammans måste vara en digt. — I sådant fall skulle ju också grefvinnans afsigt vara uppnådd, ty den bestod tydligen deri, att genom osanning och intriger aflågsna de ålskande från hvarandra. Och presten? Skulle det icke i denna historia åndå finnas någon sanning? Att det kan finnas en sådan person, som vågar kasta sina blickar på Clara, år väl icke omöjligt. Men jag skall slå ihjäl den der karlen, om han verkligen inbillar sig att han älskar henne! Men nu år frågan: hvad skall jag göra? Hon måste bort från det fördömda slott, och det ju förr desto hellre! Sjelf skall jag resa dit och fordra min ålskade tillbaka ur denna grefvinnas orena hånder! Sagdt och gjordt! morgonen derpå klockan fem red den unga mannen genom Vesterport och tog sedan vågen till Rordumslot.