Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1851, sida 1

liga samtal, hvilka ej särdeles behagade hennes jemna sinne. IIr Ristberg var en ogift man af omkring 501år, icke Just oangenam, men icke eller ålskvård. Han talade rätt bra, alltid mycket hugsvalande, men det tycktes sällan komma riktigt från hjertat, ty så uppbyggliga hans ord ån tycktes vara, röjde dock hans blick ett verldsligt sinnelag. En gång då grefvinnan var ensam med honom, föreföll följande samtal: — Hvad tycker hr pastorn om vår lilla sållskapsdam? År hon icke tåck och god? Ålskvård och vacker, i sanning, det år en verklig Jungfru Maria, min nådiga grefvinna. Irefvinnan gapskrattade och sade spesullt: — Hr pastorn blir ju aldeles hänryckt! — Skulle man icke blifva det, når det år så sållsynt att hår i verlden tråffa en dygdig och oskyldig varelse, svarade han med ingrodd harm, emedan han nade förrådt sig. E Måhånda år hon icke så oskyldig som hon ser ut; hon har haft en olycklig kärlek, derför har hon blifvit en så helig och instångd nunna. HUvad! ropade presten. — Har ni icke märkt, att hon i början var mycket tystare, nåstan svårmodig? Såret var då ännu Öppet, men landtluften och det stilla lifvet hos oss hafva haft en helande kraft. — Gifve Gud man kunde trösta den stackars slickan! — Det kommer an på ett försök. Pastorn såg nästan med förundran på sin gynnarinna, ty, så mycket han ån var intagen af sig sjelf, hade dock den tanken att blifva Claras man förekommit honom alltför dristig. Nu kom han dock på andra tankar.