Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 september 1851, sida 1

hvarken dag eller natt ro, och så osta någon kom uppför trappan och närmade sig dörren klappade hans hjerta högt, ty han trodde då alltid att det var postbudet som kom med bref från Clara. Grefvinnan och Clara voro lyckligen anlände till Rordumslott. Den senare erhöll ett rum tått bredvid sin höga våninnas. Grefvinnan hade ganska lyckligt begagnat sammanvaron under resan att vinna Claras obetingade förtroende. Den stackars flickan, som icke hade någon aning om, att hon var föremål för den skåndligaste intrig, kånde sig lycklig och smickrad. Allt det mångfaldiga nya hon fick se sysselsatte hennes tankar, hon var upprymd och glad, hon glömde Sitt hjertas hemliga sorg. Hofmåstaren mottog dem på slottet och uppbjöd allt, för att göra vistandet der behagligt för Clara. Den stackars flickan hade verkligen stundom en känsla af, att hon, oaktadt all denna herrlighet, icke mera var fri och att hon bevakades nåstan som en finge, men hon förebrådde sig då sjelf sin otacksamhet, och följden var alltid den, att hon blef grefvinnan ännu mer tillgifven. Sandini, som mottog alla till Rordumslut adresserade bref, fick befallning att först tillstålla grefvinnan dem som voro stälda till Clara. Således måste öfver hvarje bref med Haralds sigill och egenhåndiga utanskrift otvifvelaktigt falla i hennes hånder. Lifvet på Rordumslut var för öfrigt mycket stilla. Högst sållan kommer några gåster, ty grefvinnan besökte ingen af de omkringboende gossegarne. Derimot var presten, hr Ristberg, en daglig gåst. Grefvinnan fick plötsligen det insallet att blifva religiös, och då måste Clara ofta höra på så kallade uppbygg