Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1851, sida 1

Harald tryckte sin moders hand och sade: — Tack, älskade moder. Ack, om jag förtjenade henne lika mycket, som hon år vård att blifva min hustru. Modren återgaf honom brefvet och sade: — Äfven om jag förut icke varit ense med dig härom, skulle jag nu i hvilket fall som hellst tala annorlunda. Hon talar så vål om dig; jag skulle icke vara din moder om jag icke vore hjertligt tacksam mot henne, då jag ser att hon ålskar dig så högt. På eftermiddagen smög sig Harald bort. Han ilade utåt de vålbekanta gatorna och stod snart framför Clausens hus. Hans afsigt var att utan vidare omståndigheter begåra ett samtal med Clara och genast bos hennes föräldrar anhålla om hennes hand. Han visste ju icke att fågeln lemnat sin bur, att katten gripit den och lekte en grym lek med den. Det var i skymningen en novemberafton; det var mörkt i Clausens hvardagsrum. — Skulle de vara ute, tänkte Harald och dröjde att ringa. Men han hörde någon gå innanför och då fattade han mod och ringde håftigt. — God afton, sade han då han intrådde i snickarens hvardagsrum. — God afton! svarade den gamle Clausen, som var ensam hemma. Han steg upp och frågade: — Hvem år det? — Harald Rosenstjerna. Clausen studsade och sade derpå: — Ett ögonblick! jag skall genast tånda ljus. — Det behöfs icke! svarade Harald hastigt, ty han kånde sig såkrare i mörkret. — Hvad har jag att tacka för denna åra? — frågade Clausen. Är er dotter Clara icke hemma? frågade Harald och kånde sitt hjerta håftigt klappa.