Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1851, sida 1

icke ville hafva några oråttmåtiga förmåner, och begagnat tillfållet att föreslå, det stor thinget måtte hos konungen, som nog icke kommer att sjelf taga initiativet i ett sådant fall, föreslå, det en ny, mera råttvis fördelning måtte ske af de unionella utgifterna. En sådan framställning från norska sidan hade icke blott varit vål behöflig; den hade åfven varit för dem sjelfve gagnelig, ty andras aktning har åfven sitt vårde, och den hade för Morgenbladet sjelft varit hedrande så till vida, som detta blad då varit det första bland norska tidningar, som i verkligheten visat broderliga kånslor. Men hvad år det vi hår se i det stållet? — En motvilja imot att ens höra talas derom, ett försök att komma ifrån saken, för att låta oss draga hela bördan, framgent såsom hittills, och den löjliga inbillningen att Svenskarne skola i all evighet låta sig dermed nöja! Denna inbillning har vär regering södt, och svenska pressen har nårt densamma genom den alltför liknöjda uppmårksamhet, hvarmed densamma följt regeringens innationella politik i unionslrägor. Men medan pressen tegat bar missnöjet inom nationen slagit rot. Regeringen, blind för sin egen stållning, har sortsatt sitt slöseri med våra statsmedel, sin jagt efter popularitet i Norge på vår bekostnad, och för hvarje drag deraf har missnöjet skjutit mera sart, så i höjd som djup. Det måste en sång gifva sig luft; det har redan funnit sin våg till representationen, och det år tid att pressen gnuggar sömnen ur ögonen, om den vill vara en organ för den nationella tanken, om den icke vill att ordets vapen skola utbytas imot handlingens. Vi hafva derför i senare tid börjat lyfta något på det täckelse, som hittills för den stora allmånheten dolt behandlingen al våra unionsangelågenheter, och vi skola icke blott fortfara dermed; vi skola äfven söka betaga våra norska vånner den inbillning, att svenskens tålamod icke har någon gråns, man må nu imot honom handla huru egoistiskt och siendtligt man vill.