Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1851, sida 2

börig att j sundhetsnämndens rådslag och beslut deltaga. (Forts.) Ärbetareföreningen i i Stockholm har bekantgjort och till A. B. insåndt nedanstående adress rörande upphåfvandet af den föråldrade lagen om husagan. Underskrifterna uppgå redan till ett antal af ölver 900, bland hvilka visserligen största delen åro arbetare, men hkvål icke underkastade denna lag, som trycker den egentliga tjenstehjonsklassen. Återstående delen, i betydlig mån bestående af husbånder och jemförelsevis blott af få tjenstebjon, kan anses såsom uttryckande dfvertygelsen. hos de båda parter, hvilka lagen nårmast rörer. Till Rikets Höglofl. Stånder! Öfvertygade, att religionen, sedeläran och rättvisan bjuda, att ingen medborgares eller medborgarinnas person sår underkastas en annans godtycke, hålla vi undertecknade för en helig pligt, att uttala vår åsigt om nödvåndigheten att i hela samhållets intresse upphåfva de lagstadganden, som tillerkänna husbönder rättighet att, under namn af -måttlig husaga. slå sina tjenare, och vår allvarliga önskan att Rikets höglofl. Stånder måtte bifalla de af hr A. F. Granfelt, hr L. J. Hjerta och hr P. E. Winge vid innevarande riksmöte våckta motioner om husagans afskaffande. Begreppen om rått uppklarna med hvarje dag alltmera och rena sig från våldstidernas råhet. Man erkänner att jemlikhet inför lagen år det förnåmsta och oafvisligaste vilkoret för samhållets lycka och lugn. Det måste vara obestridligt, att en åndamålslös och oskålig makt år anförtrodd husbondesfolket, då hgen tillerkänner detsamma råttigheten att emot tjenaren sjelf vara på en gång anklagare och part, sjelf domare och sjelf afstraffare; och ingen skall kunna förneka, att det år krånkande för tjenarens menniskovårde och en upprörande oråttvisa emot honom, att lik en slaf stållas under husbondens fysiska våld. Tjenaren har varit född med lika rått till skydd för sin person af samhållet som husbonden, och samhållets skyldighet att vårna honom har aldrig kunnat utplånas. Lika litet som samhållet haft befogenhet att åt den ene medborgaren öfverlemna makt att misshandla den andra, lika litet har tjenaren genom en öfverenskommelse att under viss tid verkstålla vissa arbeten för kost och lön, kunnat öfverlemna åt husbonden denna makt: och de lagbud, som gifva husbonden råttighet att efter sitt enskilda omdöme slå tjenaren måttligt, åro qvarlefvor efter tråldomens tider, då styrkan var lag och godtycket råttvisa. Det synes vara hög tid att utplåna denna mörka flåck på vårt samhållsskick. De som förespegla vådor af oråttvisa lagbuds upphåfvande betånka icke, att sådana stadganden dagligen och stundligen verka ojemnsörligt mera skadligt och sördersligt, sastän i allmånhet inom de enskilda husen stannar kännedomen om dess olyckor — råa seder, nyckfulla, håftiga och grymma lidelser och förakt för menniskovårde hos husbondefolket samt feg fruktan och egennyttig beråkning i stållet för pligtkånsla hos tjenaren, jemte misstroende och bitterhet.