IIvarjehanda. För några år sedan uppehöllo vi oss, skrifver en korrespondent i -Newyork-Tribune,i det nordvestliga Louisiana, icke långt från gränsen af Texas. Befolkningen i dessa trakter var i allmånhet taget icke mycket gudfruktig, och en kringvandrande predikant, som infann sig der för att under denna andliga hungersnöd reparera zions förfallna murar, gjorde ingen synnerlig lycka. Det var honom icke möjligt att få öfver ett halft tjog menniskor samlade vid sina söndagmöten, men, som han dock sast beslutat att väcka interesse innan han drog bort igen, låt han trycka afficher och uppslog dem på de mest idgonsallande stållen. De voro af följande innehåll: -Gudligt tillkånnagifvande. Den vålårevördige m:r Blaney kommer, med Guds makt, att nästa söndag predika i Dempseys lund kl. 10 sörm. och kl. 4 e. m. Emellan predikningarne vill predikanten rida sitt fucsiga sto Julia i kapp med hvarje annan håst, och håller derpå ett vad af 500 dollars. Det tog skruf. Folk stråmmade till från alla kanter, och nyfikenheten att se den sållsamme predikanten var tillochmed större, ån den spånning, som följde på uppmaningen. Om förmiddagen höll han en ypperlig predikan och efter middagsmåltiden skulle kappridningen börja. M:r Blaneys pung sylldes af några plantageägare, och en tåflande håst tillvågabragtes. Predikanten red sin fuchs och vann under solkmassans döfvande rop och skrik. Hela hopen stannade qvar för att höra eftermiddagspredikan, och då den var slut, läto öfver 200 personer anteckna sig som medlemmar i den nya sörsamlingen, några af uppriktiga bevekelsegrunder, andra för sakens nyhets skull, och åter andra, emedan presten var en munter ture. Slutet af historien blef en så blomstrande församling som någon i hela nejden. JRR nn —