— Det stod just i går några vackra poemer af honom i ÅFyadrelandet. — Han har onekligen talang! — Det ena poemet har till öfverskrift: Klampenborg, det andra: Strandveien, det tredje: Hilsen til Danmark. — Riktigt. — Ni känner således något till samiljen? srågade friherrinnan. — Ja, sadren är snickare! Friherrinnan teg. Grefvinnan fortfor. — Vågar man fråga, hvar Harald lärt känna henne. — Presten, hos hvilken han var i pension, var hen nes onkel, de vistades således en lång tid i ett och samma hus. — Och når skall brölloppet stå? — Gud bevars, så långt år det ännu icke kommet! De äro ju ännu icke en gång förlofvade, och Harald bör vål först hafva något embete. Jag ber er, tala icke ett ord mer hårom. Jag skulle icke anförtrott detta åt någon annan. — Det ger jag er mitt ord på. Dessutom skulle jag knappt en gång få tillfalle dertill, ty jag tånker denna vinter lefva mycket tillbakadraget på Rordumslot. — En hel vinter utanför Köpenhamn! Gud, hvad man skall sakna er. Grefvinnan log. — Det kan vål hånda att jag då och då på åtta dagars tid reser in till staden. — Nå, det var då åtminstone vål. Man långtar likvål efter theatern ute på landet! — Ja, hvarför icke! (Forts.) — — ROSSET OOROEERRRERORROOROOORROVOORKOROROROKRORKRKKORRORRORRRRRRRRRRRR