— Är hon i Köpenhamn? ropade sriherrinnan. — Vålkommen, vålkommen! sade hon derpå, då grefvinnan intrådde och kysste sin äldre väninna. — Således åter i Danmark? Hur står det till med er helsa, ni år något blek ännu, jag hoppas dock, att den friska luften hår skall vara styrkande för era nerver! — Gud gifve det! sade grefvinnan. De satte sig. — Nå hur mår ni sjelf? Baronen är i Plöen hos kungen, hör jag. — Vi åro alla, Gud ske lof, raska, min båsta vån, når jag undantager långtan efter Harald. Jag mottog just i detta Ögonblick ett bref från honom, och jag tror, att ni, som hans gamle vån, gerna kan låsa det. Han räckte grefvinnan brefvet. . — Jag vill naturligtvis icke såtta mig imot hans Önskningar. Han år ju nu en man! låt honom välja fritt, och måtte han icke ångra sitt val, tillade hon medan grefvinnan genomlåste Haralds bref. — Hvem år denna Clara? år det en gammal kårlik? frågade hon leende. Friherrinnan visste icke rått på hvad sått hon båst skulle komma fram med familjen Clausen, och likvål ville hon gerna se, hvad intryck det gjorde, om hon sade sanningen. Ty hade äfven hennes glada lynne någon del i hennes öppenhjertighet, så förenade hon åfven en afsigt dermed; hon ville pröfva hvilket intryck den nu efter hennes tanke oundvikliga förlofningen skulle göra på en af hennes ståndslikar. Då hon ett Ögonblick bibehöll tystnaden, tog Haralds lilla kusin, som satt vid fönstret, sysselsatt med broderi, till ordet. — Denna Clara år syster till den nage poeten Fredrik Clausen, grefvinnans protegå. — Verkligen! sade grefvinnan.