Men ot om likvål någon annan, och i synnerhet om den som sjelf drager fördel af de anmärkta otillbörligheterna, skulle finna det Passande att inlåta sig i diskussion bårom, hade vi sörestållt oss att han då nödvåndigt mäåste, ett af de tu: antingen vederlägga vära uppgifter eller ock redligt erkånna san ningen deraf och påyrka råttelse i de anmårkta missförhållandena. Ett sådant sått att gå tillvåga, hvilket synes oss söreskrifvet af de enklaste begrepp om det råtta och passande, hade hår varit mera på sin plats, som frågan rörde förhållandet imellan tvenne folk, som både natur och statskonst velat hafva sörenade och icke fiendtliga, och imellan hvilka det således minst af allt borde komma i fråga, att den ene blott söker från den andre ackaparera hvad han hemligen eller öppet kan åtkomma. Om Norrmånnen under sin I barnsliga jagt efter sådant som de inbilla sig skola lånda till Norges yttre hader, fastån det i sjelfva verket sagnar till ingenting an nat ån, på sin höjd, att förringa Sveriges anseende, — om de, under det de så oaflåtli gen illfånas efter sådant, som blott gör dem löjliga, hade någon tanke qvar för det som deras lands heder i sjelfva verket fordrar, skulle de klart finna, att något annat alternativ i denna fråga icke återstod, och att för dem icke något angelågnare finnes, såvida de vilja bibehålla samma plats de för nårvarande innehalva i unionen, år att ju förr dess heldre vinna råttelse i de upprörande missbruk, som nu ega rum såvål vid fördelningen af de unionella l utgifterne, som medelst direkta presenter af Svenska statsmedel. — Men man blundar så långe man kan; man låtsar icke se, emedan man icke vill det. Af alla de Norska tidningar vi sett, har ingen enda haft nog råttskånsla att erkänna hvad den likväl icke kunnat bestrida, och allt hvad till och med Christiania-posten Som skall vara den båsta ibland dem, har att såga i detta ämne, inskrånker sig till några varningar åt dess hetlefrade kolleger, att, som man såger, taga skeden i vackra hand, att erinra sig att det börjar mörkna litet vid horisonten, och att tiden synes något mindre tjenlig för de gamla gascognerierna. Vi hafva förut omtalat, huru Morgonbladet, ökåndt för sin gamla illvilja imot Sverigde, åtagit sig den vackra rollen af en sakförare, som icke kan såga nej, men icke vill såga ja och derföre måste uppehålla sig med den elåndigaste advokatyr. För den sakens egen skull, kunde det således vara ganska öfverflådigt att, vidare ån vi redan elort, yttra oss öfver detta Morgonbladets försök att blanda bort korten; men vi hade i nåmnde artikel endast med några få ord vidrört ett ämne, som likväl utan gensågelse utgör det vigtigaste, som kan blifva föremål för svensk mans eftersinnande, och hvilket derföre i sanning förtjenar all den uppmårksamhet å pressens sida, som år möjlig; vi hafva derjemte vid detta tillfålle funnit besannad en förmodan, som vi långe hyst, att kännedom om våra unionsförhållanden, tyvårr, inom vårt eget land år den mest ofullkomliga man kan tånka sig — en af våra bästa landsortstidningar BABAB — U— ——