barndomstid framkallade i min själ; jag har också stått så, blickande mot himlen, suckat öfver min lidna förlust och tånkt: aldrig blifver det vår för dig mer! — Och hvad har då sket? O huru blyss jag icke öfver mitt uppförande! jag blygs att återkalla minnet af mina tankar och ord! — — — Vill du lofva mig, ålskade moder, att, når jag förer Clara till dig, du emottager henne som din dotI ter? Ack om du visste hvad hon har skrifvit om mig, så skulle ditt modersbjerta röras deraf, och du skulle såga, att det vere synd om hon icke belönades får sin sällsynta trohet och kärlek. Belönades! säger jag, ack! kan det kallas så? Hvad år vål jag? Vacklande, svag och fåfång, om ån icke elak i mitt bjerta. O, om hon endast kunde högakta mig så som hon ålskar mig! Men då måste jag blifva annorlunda, helt annorlunda, det känner jag. Men jeg vet också, att om det år möjligt, så skall hennes saliggörande nårvaro såkrast kunna gifva mig styrka derill. O, hvad det ändå år för ett underligt lif vi föra! huru uppsinningsrikt att bibringa oss passionar, outtomligt i att föra en stråfvande själ till dess dunkelt anade mål. IV. I Köpenhamn. Friherrinnan Rosenstjerna satt i hvardagsrummet och låste det bref, som just nyss anlåndt. Hon hade skal att glådja sig åt de tankar hennes son meddelade henne, och hon gjorde det åfven. En tjenare intrådde och anmålde: — Grelvinnan KliMakosl!