Den unga diplomaten. Novell af Edmund Lobedanz. (Forts. fr. N:o 194.) HI. I Böhmen. Harald till sin moder. Maryanenburg i Böhmen. — Jag kommer, jag kommer! Så ropar jag hvarje morgon och tillågger stundom: snart, men detta snart tycks mig dock vara en evighet. Den största glådje känner jag når jag om aftonen en stund spatserar I slottets stora trådgård och då uppbjuder all den smula inbillningskraft jag eger, för att framkalla edra bilder för min själ. Jag kunde tilltala eder högt, ty ni stå hvarje gång så lesvande för mig, att jag tycker att ni icke skulle kunna underlåta att besvara mig. — Bladen bafva också hår fallit af tråden, de nakna grenarne stirra sorgligt mot himlen; hos eder, deruppe i Danmark, ligger kanske redan snö på gatorna. Jag tånker stundom, når jag står under ett tråd och ser upp mot himlen, att de små tindrande stjernorna äro små vaxljus sästade på grenarne, och det påminner mig då om julastonen. Med Guds hjelp hoppas jag tillbringa den hos eder i år. Och jag tånker då åfven att ni just då spatsera vid Esplanad-paviljongen och blicka på samma stjernor, och att våra tankar då möta hvarandra. Når jag så betraktar dessa tråd, då tånker jag vål också, att det gått mig likasom dem. Jag har ju åfven förlorat de blad, som en lycklig