Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1851, sida 1

om allt detta eller om din omvändelse, hvilken förekommer mig något för hastig. — Tror du då icke hvad jag säger? kan du, som vill göra anspråk på att vara skald, icke sätta dis in i en annans karakter, som ej liknar din egen? sade Harald litet förtörnad.— Jo, det kan jag vål, men jag har lårt, att man skall akta sig att bedöma verkliga karakterer efter poetiska fantasier. Ty en skalds personer komma icke i andra situationer, ån han finner för godt; men en menniska i verkligheten kastas från den ena situationen i den andra, och då skall man vara mycket stark, för att ej vackla och afvika från sina grundsatser. Dessutom år ditt förhållande till grefvinnan Klinkoff icke rått klart för mig. Jag år misstrogen, så långe du icke berättar mig allt utan förbehåll, svarade Fredrik. — Är det den historien! utbrast Harald, och den oroar dig! Vålan, git mig din hand på att du icke förråder ett vis, oå skall jag beråtta dig allt. Och jag svar dig, att hvarje ord jag såger år sanning! — Jag svår också att tiga! Och nu beråttade honom Harald allt så att Fredrik blef bestört och utropade med hetta; Således har jag figurerat såsom statist i detta lustspel? Och jag min narr trodde att det var af interesse för min talang och för konsten! Jag dåre! Tack, fru grefvinna, mycken tack! — Tycker du icke nu, att jag i trotts af alla mina villfarelser åndå har en liten smula karakter? frågade Harald, i det han log mot den unga, i sin fåfånga sårade skalden och arkitekten, och åt den nåstan komiska verkan, denna historia gjort på honom. — Jo, det har du. Gör hvad du vill, men gör icke min Clara olycklig; jag föredrager likvål att icke hafva något med alltsammans att skaffa. Du reser