plundringssystem, som sjelfva guvernörerna införde, förbittrade Kalifornierna till den grad, att de 1846 uppreste sig och tvungo den sista mexikanska guvernören Micheltorrena att lemna landet, hvarefter Castro och Pico, två infödda Calisornier, delade sig emellan landets militåra och civila styrelse. Vid utbrottet af kriget med Förenta Staterna visade sig Californiens spanska befolkning intagen för den mexikanska saken, oaktadt den styfmoderliga behandling, de hittills rönt, och det behöfdes flera allvarsamma försök af den amerikanska flottan, innan man kunde eröfra landet, hvilket enligt traktaten i Guadelupe Hidalgo 1848 fullkomligt införlifvades med denna jåtterepublik. Hade mexikanska regeringen antagit det henne förut från Englands sida gjorda anbudet, att hypoticera dessa lånder får den skuld af 50 millioner Thaler, hvari Mexiko stod till detta land, så skulle resultatet af kriget blifvit helt annorlunda och för Mexiko mycket fördelaktigare; men Mexikanarnes småsinne betraktade den anglosachsiska rasens framsteg med afund och påskyndade derigenom sitt eget fall. Oaktadt den derpå följande snara upptåckten af landets mineraliska rikedom, förgingo dock öfver två år innan amerikanska regeringen upptog Kalifornien såsom stat i unionen, och medgaf dess deputerade såte och ståmma vid kongressen i Washington. Den unga staten hade imellertid gifvit sig sjelf en konstitution och valt en legislatur, som oaktadt båsta vilja icke var i stånd att hålla den från alla verldens delar ditströmmande menniskomassan i tygeln. De lagar som voro beståmda att skydda handeln visade sig tryckande, och beskattningen på grufarbetarne förjagade många tusen af de lugnaste och arbetsammaste Sonorienserna, under det ingenting gjordes att förhindra de öfverhandtagande röfverierna. Mätte blott den, den 7 Januari d. å. samlade nya kongressen arbeta hand i hand med den i Washington, att rått låra kånna hårvarande förhållanden och afhjelpa bristfålligheterna.