Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1851, sida 3

44( 111—UT1) VV PAR 1 MMM 0 U1t0 SN BM viljade. AA W — — — Ilesperia. 0, om du har besåkt de varma dalar, De solbeglånsta, på Hesperiens jord, Der Rom, det eviga, till vandrarn talar Om forntidsbragd med mystiskt vjupa ord, — Har du lustvandrat i de helga lunder, Som fordom våxte opp kring konstens mö, Då har du njutit lifvets skönsta stunder, Då har du lefvat nog, då må du dö. Hår ligger hafvens sordna drottning, blöder Dock nu ur djupa och ur bittra sår — — — Ack! ingen Morosini mer hon föder Och slut för evigt år dess glans och vår; — — Ej mer Venedig som i fordna tider Förmålning flrar med sin blåa brud, Dess undergång nu nalkas, hvad det lider, Så ödets stämma har befallt och — Gud. Medtåflarinnan Genua stolt sig reser I pråktiga palatsers hvita prakt, Men åfven hår förstörelse man låser Och åfven hår man skådar tidens makt. — — Ej Medelhafvets vågor darra mera För klangen utaf Dorias stolta namn Och segerflottor segla inga flera, Du fallna bjeltestad! utur din hamn. Hår glada Florenz leende sig breder, Som många skatter i sitt sköte bår — — — Gud! hvilket minne för min tanke tråder, Italiens störste skald mitt öga ser, Jag ser hur han, den ådle, misskånd blifver Och måste bort ifrån sitt Florenz fly Och fjerran hemmets larer Dante skrifver Sin dikt, så hög, så djup, så evigt ny. Se der Ferrara! der i tysta lunden Var Tassos ålskade och ljufva hem, Hår sjöng han i den varma siarstunden Om helga grafven och Jerusalem, — — Ja, hår det var hans smårta uti sången, Det brustna hjertats tröst, sig låste opp, Hår år det fångelse, der han satt fången, Ett rof för plågor och ett rof för hopp. O, Leonora! om du skaldens hjerta, Det lågande, det stolta hade kånt, I Du skulle balsam lagt uppå hans smårta Och hoppets klara sol hos honom tåndt; — Du i en himmelsk kyss de vilda qualen I skaldens hjerta skulle drånkt, men nu I säneslets trånga hvalf han hölls som galen — — — O, Tasso! Tasso! hvad led icke du? Var stolt Arezzo, du Petrarka födde, Sonettens konung i sonettens land, Som dessa varma sånger kring sig strådde, Der hvarje rad år full af kärleks brand; — — För Laura sjöng han, för en annans maka, För henne led han, brann han och förbrann, Men hennes kårlek fick han aldrig smaka, Den huldas aktning blott Petrarka vann. Campagnans vida slått nu stolt sig breder oOöfverskådligt för mitt öga der, Uppå en klassisk jord jag rörd intråder Och böjer vårdande mitt hufvud ner — — — Gud! hvilka minnen, hvilka hjeltestrider Du skådat uti Romarkraftens dar! — Men nu — hvar åro vål de flydda tider? Du har knappt minnet, hvad du varit, quar. Aeterna Roma! år det dig mitt öga Derborta ser uppå de kullar sju Och denna döme, den glänsande, den höga Är Sancti Petri, som jag skådar nu? — Är det vål dig, jag ser, du segrarinna, I Som förr på jorden fann för litet rum, ö Är det väl dig, du stolta herrskarinna, Din circus och ditt capitolium? — Du skådar Rom — — du konstens son, sall neder Och dyrka minnet i sitt majestät, Ty sina skönsta taflor hår det breder För blicken ut i glans och herrlighet — — — Din fot hår trampar uppå en förgången, En herrlig forntid, på en klassisk verld, I Som talar högt ur håfderna, i sången Och år beundran och år tårar vård. I Se hvilka månner der på Forum vandra I I togans majestätiskt enkla skrud I Och nicka så bekanta åt hvarandra, Fast öfver låppen kommer ej ett ljud! — — Den förste och den siste Brutus båda, Det ådla hjelteparet Scipio l Och Cesar och Catonerna vi skåda, Men först och sist den store Cicero. I Campanien jag skådar nu omsider, Mitt druckna öga ser en gudasyn; — I Kring nejderna ett ambradoft sig sprider Från rosorna på jorden och — i skyn — — — Hår glöder drufvan och orangen blommar Och vestan susar öfver kullarna Och i en evig, rosenkindad sommar I Du vandrar fråmling i Campania. — O, Napoli, du skönaste bland ståder, Jag helsar dig och dina lundars sus! Vesuven kanske snart din grafsång quåder I Och störtar dig du herrliga i grus — — — I Och Ischia, du, som der på böljan simmar, TN. Fm oc 1 1.1 .