Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1851, sida 1

kärlek, så lofvar jag vid Guds heliga ord att qväfva hvarje gnista af afund och hat i mitt hjerta och vara för eder en sann vån och bror! En tjenare kom och bad dem båda att gå in till den gamle grefven. De intrådde, Hulda satt vid gubbens sång; hennes hår var ånnu oordnadt; hon var mycket blek. Då Harald inkom flög ett vemodigt leende Öfver hennes drag. Hon skakade på hufvudet, hennes ögon summo i tårar, men hon råckte Harald handen, liksom för att såga honom, att han icke varit orsaken till den sjukes förvårrade tillstånd. Albert glömde för ett ögonblick sin kärlek, då han Såg sin fader, på hvars ansigte döden tryckt sin ståmpel. Nu rörde gubben på sig, allas blickar riktades på honom. Han log, i bans ögon blixtrade en tanke; denna tycktes lifva den sista återstående kraften. Hans låppar rörde sig en stund innan man kunde höra hans röst. — Hulda! stammade han, hon fattade hans hand och tryckte sina låppar derpå. Han vinkade derpå åt Harald, denne nårmade sig sången. Med betydelsefull blick såg gubben på dem båda, och frågade derpå med mild röst: — Hyser du ingen önskan, som jag kan uppfylla? Haralds bjerta var nåra att brista; han vågade icke se på Hulda, ty huru skulle han då egt styrka att såga nej! för att hålla sitt löfte till Albert. Den unge grefven trådde ett steg närmare sången. Harald kastade en blick på honom, som blek stirrade på sin vån, lik en syndare, som skulle mottaga sin dödsdom. Harald tänkte på sitt löfte och svarade med en af djup rörelse darrande ståmma: — Nej! Hulda dolde sitt ansigte i sina hånder; Harald såg