Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1851, sida 1

till ett annat porträtt, som förestälde en ung och vacker qvinna, och sade: — Och du, min dotter, ser äfven du ned till mig från din himmelska boning? Välsigna då detta barn, som blifvit mitt barn, i hvars själ jag genomlefvat en annan ungdom, renare och lyckligare ån min egen varit. I detsamma böjde gubben sina knän och Hulda följde hans exempel. Äfven Harald kände sig nödsakad att falla på knå. Men då Hulda hörde något röra sig utstötte hon ett ångestrop, och gubben dignade förskräckt till golfvet. Ljuset föll omkull och slåcktes genast. — Hjelp, hjelp! ropade Harald och skyndade till dörren. Den unge grefven mötte honom; i ena handen bar han ett ljus, i den andra en dragen vårja. — Hjelp, hjelp din fader! ropade Harald. — Du hår, och Hulda och min fader åfven! förklara mig detta! ropade Albert med stråf röst. I det samma kom en gammal tjenare, gubben blef buren till sitt rum och lades på sin sång. Harald förklarade nu för den unge grefven det tillfålliga sammantråffandet; denne bad Harald förlåta honom hans hemliga misstanke, Harald kånde medlidande får honom, ty han förekom honom som en krossad blomma; all fårg var försvunnen från hans kinder. — Albert, sade ban, var lugn, låt icke dina båsta krafter förtåras af denna brinnande passion, som förleder ditt öppna, ädla bjerta att fatta ogrundade misstankar. Jag år din vån, och jag lofvar dig att på ett helt år icke fria till Hulda, försök du imellertid din lycka. Visar det sig då att hon icke ålskar dig, så får du förlåta om jag stråfvar till ett så högt mål! — OO, haf tack! svarade Albert, jag begår ingenting mer. Och skulle hon efter den tiden besvara din