Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1851, sida 1

Den unga diplomaten. Novell af Edmund Lobedanz. (Forts. fr. N:o 191.) HI. I Böhmen. I andra ändan af salen öppnades en liten dörr, och tvenne hvita skepnader intrådde. Den ene var en gammal man med hvitt hår, den andra en ung flicke, hvars långa svarta hår föll upplöst ned Öfver hennes hals och axlar. Hareld igenkände dem genast, det var den gamle grefven och Hulda. Långsamt intrådde de och skredo genom salen; Hulda höll ett ljus i handen, hvilket hon lystade högt i vådret. Harald rörde sig ej ur stållet. Då de kommit honom nårmare, stannade de framför ett portrått. Gubben sammanknåppte sina hånder och lyfte sin blick mot himlen; hans läppar tycktes röra Sig. — Kånner du i himlen, du ådle man, började han ändtligen, att mitt hjerta aldrig glömt din högsinta handling? Du offrade ditt lif för att rådda mitt; ack, mitt hjerta år derför innerligt tacksamt! I dag, mitt barn, tillade han, våndande sig till Hulda, år det just årsdagen då han måste plikta för sin uppoffrande tillgifvenhet. Se, se, ban ler mot mig, han känner min närvaro. O kunde det förunnas mig att tacka dig med mera ån ord. Det kåraste ville jag gifva, det båsta jag eger. — Han teg, Hulda aftorkade hans tårar med sin nåsduk. Nu vånde han sig