Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1851, sida 1

————— — — pet är sannt! sade Harald och tryckte hans hand. Han måste tänka på Clara, ty detta yttrande kom liksom från hennes hjerta. Men Huldas ålskliga bild stod åter för hans ögon, liljan fördunklades af den herrliga fullt blomstrande rosen. Albert var mycket upprörd; han bad Harald lemna honom, emedan han önskade vara allena. Harald gick till bibliotheket, som var belåget i samma våning, för att taga en bok, hvarmed han kunde skaffa sig en förströelse, hvarefter han så innerligt långtade. Det var en lång, höghvälfd sal, med gallerier på begge sidor. Der våggarna icke voro skylda af bokskåp befunno sig stora oljemålningar, gamla riddare, hvilka tillhörde Maryaniska slågten. Harald hade medtagit ett enda ljus, som svagt upplyste det stora rummet. Han blef litet besynnerlig till mossss att veta sig ensam der; skymningen som herrskade der ökade ännu mer hans rörelse; hans blickar fåstade sig på de stora porträtterna, Söm tycktes få lif och nicka åt honom. Han fattade dock mod och skyndade sig att nedtaga boken. Då vpände han ryggen åt sjelfva salen. Bibliotheket låg ät trådgården till; tått utanför de höga blyinfattade fönstren stodo höga grantrad, stormen tjöt och kastade grenarne mot fönstren, tråden suckade som om de varit lesvande varelser. plötsligen for ett luftdrag genom salen och släckte det enda ljuset, Harald bleknade, ty nu var der kolmörkt. Men snart stod han liksom fastvext vid golfvet af den syn som visade sig. (Forts.) PES —