Han steg upp och gick häftigt fram och tillbaka på golfvet. Harald förblef tyst sittande på soffan. Det låg något särdeles gripande uti att se denna eljest så vänliga och barnsliga menniska för första gången flamma upp i passion och vrede. Harald måSte tånka på den gamla grefvens ord om vånskap och kärlek, — hvar var nu Alberts vänskap? Harald trodde sig fri från hvarje brott, och likvål, hvad skulle han vål hafva gjert i Alberts stålle? I lugn och vänskaplig ton återtog han: — Såg mig Albert, ålskade du henne innan du reste utomlands? Och tror du, att hon ålskar dig? — Då voro vi båda barn, och hvad vet vål barn om kårleken? Om hon ålskar mig, ack, det vet jag icke, men jag tviflade icke på att kunna vinna hennes kårlek till dess du kom — men! hvad år väl också jag i jemnförelse med dig? Harald var rörd, ban steg upp, slog sina armar omkring honom och gret som ett barn. Derpå sade han: — Låt Hulda vålja fritt! Allt skall blifva bra, tvifla endast icke på min vånskap för dig. — Dn älskar henne således? — Ack Albert, hvilken menniska kunde sågas hafva ett kånslofullt bjerta och likvål påstå: Jag ålskar henne icke? — Ja, jag kånner det, du har rått, suckade den stackars ynglingen och betåckte sitt ansigte med sina hånder. — Förlåt mig, Harald, sade han en stund derefter; mitt öde ligger i Försynens hand. Jag tror, att det deruppe i himlen gifves ett öga, som känner våra hjertan bäure ån vi sjelfva, detta skall också se ned på min smårta!