Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1851, sida 1

———— F— —— -——— — Fråga mig icke! Albert rynkade pannan och sade sakta: — Stig upp, kom och följ mig till mitt rum, jag har någonting vigtigt att såga dig. Harald bleknade, ty en mörk aning for igenom hans själ. Han stod upp, grefven tog hans arm och begge lemnade salen. Då de kommit till den unge grefvens rum, brast denne i gråt och betåckte ansigtet med sina hånder, Herald såg bestört på honom och frågade med del tagande: — Hvad fattas dig, Albert? Det år en ny syn, att se dig gråta! hvad har håndt dig? Du gör mig orolig, tala! — OQO, min vån! svarade Albert, anar du verkligen ingenting? Har du icke sett, huru jag blott har dgon för ett enda föremål, och kan du misstaga dig om detta föremål? Harald båfvade, men hemtade sig och svarade: — Olycklige! hvem kunde vål ana något dylikt! Men, är det icke en olycksalig, ja, en brottslig kårlek? Din systers barn! Hennes moder var blott min halfsyster; min fader gifte sig för andra gången; och jag år barn af detta Sista åktenskap; Huldas moder af det första. Allt detta år dessutom något hvarför vår religion vet att skaffa råd. Men! — och åter gret han, Harald förblef tyst. I — Du, du orm, utbröt han åter med håftighet, du har rånat henne från mitt bjerta, du ålskar henne, neka icke dertill! Tror du att jag år blind? Men, har du lönat min värskap med otack, så skall jag visa dig, att jag år man för att straffa ditt förräderi. Du eller jag! Jag kan icke tåla att se henne I vid din sida.