Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1851, sida 1

——.— — ————— gubbe med stora kunskaper, mognad under en sexrtioårig strid med verlden. Allt var honom bekant, hvarje nations historia h.de varit föremål för hans djupa studier. Den första franska revolutionen hade han upplefvat i Paris, och med största nöd hade han undsluppit att lågga sitt hufvud under guillotinen. Stundom, når familjen samlades vid thtbordet, når stormen tjöt och regnet piskade fönsterrutorna, blef han upprymd, låt hemta en butelj rhenskt vin och började beråtta sina lefnadshåndelser. Han kunde då sramställa de mest förfärande scener. Allt hade djupt inpråglat sig i hans då unga själ, hans ögon blixtrahe, och öfver hans ansigte hvilade det djupaste allvar. Åhörarne blefvo tysta, och de, som mest höllo af hvarandra, slöto sig närmare hvarandra, likasom om de genom vidrörandet af ett älskadt föremål velat ersinra sig att de voro friska och lyckliga, lefde i fred soch säkerhet. Stundom talade gubben om menniskorna med förakt, stundom derimot med innerlig kärlek. — Akta dig derför, sade han en gång till Harald, att det goda Gud nedlegt i ditt hjerta icke lånder dig till förbannelse. Hyser du i ungdomens vårdagar kärlek till menniskorna, så blifver du, då du ser dig bedragen och lönad med otack, så mycket lättare förhårdad, och din kårlek förvandlas till bat och förakt. Ve då dig! Gift blandar sig i dina ord och företag, men slutligen skall detta gift äfven döda din egen själ, emedan det blifvit din herre. Snart skall du stå ensam och ösvergifven. ingen glädje skall synas dig angenåm, ty du har ingen, med hvilken du kan njuta den. Lycklig den själ, som har ett ställe, dit den kan taga sin tillflykt i nådens stund, lyckligt det hjerta, som har ett annat och trofast att stödja sig vid; hvila år hopp och hoppet år lyckons moder.