Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1851, sida 2

Ilvarjehanda. Ett sjödfventyr. Från Örskoug i Norge meddelas följande beråttelse: Natten till den 18:de Juli anlånde hemmansbrukaren J. E. Stenboldt, Martinus O. Lied och drången Sivert Melszet, alla hemma i Örskoug, till stranden af Storfjorden. Ungefår midt på fjorden varseblefvo de ett föremål, som de antogo att vara en kagge, men då de rodde rakt fram mot detta föremål, upptåckte de på omkring 20 samnars afstånd att det var ett simmande djur, hvilket de genast derefter funno vara en björn. Nu öfverlade de hvad de borde göra, och ehuru årorna och en täljknif voro de enda vapen som funnos i båten, beslåts att man skulle anfalla björnen. Den förstnåmnde framtrådde först mot det fradgande djuret; sedan han gifvit det några slag, lemnade han platsen åt Martinus, som derpå gaf björnen några våldiga slag i hufvudet och på ryggen, men som, enligt deras egen utsago, endast tycktes bekomma honom såsom klappar. bå grepo de till knifven, som sastsurrades vid en åra, och medan den ene var sysselsatt med detta arbete, hade björnen fått sina ramar upp på båtkanten, en på hvardeI ra sidan af bakstammen, den de alltid vånde imot honom. Sivert, som mårkte detta, skyndade Martinus till hjelp, och medelst starka slag på ramarna och nosen nådgades djuret att sent omsider slåppa båten. Nu var knifven på åran fårdig, Sivers mottog den och Martinus satte sig åter till styret. Då björnen slåppt båten, tillkånnagåfvo hans glödande ögon och hans brummande, hvad han hade i sinnet, och han nårmade sig åter; men då stöttes knifven in i bröstet, så att blodstrålarne sprutade högt i vådret, och då björnen vid denna helsning vånde sig om, erhöll han i baklåret ett styng som tvang honom att åter göra front; återigen fick han ett styng i bröstet. Af ett sådant mottagande råkade han i raseri, och med öppet gap rusade han mot båten, men i ett nu var knifven sånkt i gapet. Björnen bet så hårdt till, att om hans motståndare dragit i åran, skulle han hafva