Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1851, sida 1

I Berlin. verlden är besynnerlig, den bjuder oss rosen gemensamt med törnen; hälla vi den hänryckta i handen och jubla öfver vår lycka, så sveda henne solens strålar hastigt, en vindslägt rycker bort bladen, och törnen återstå. Men, blifver icke sedan mycket hvaröfver vi i början ömkade oss en vålsignelse? Du har gjort vål uti att efterhand vånja dig vid den tanken, att Harald icke blifver din man. Gråt icke, Vår Herre bereder redan gåfvorna åt dig till en ny Jul; men du vet det icke; din lyckas dag skall också en gång iobryta. Gissar jag rått så år UHaralds hjerta icke mera ditt. O, huru klokt du handlade då du gaf honom hans löfte tillbaka! Utan bitterhet kan du nu tånka på honom, som på en kår ungdomsvän, utan att känna dig förödmjukad och försmådd. Kära syster, tro mig, Harald är icke sådan du anser honom. Han år enligt min tanke ett förklemmadt, fåfångt och låttsinnigt verldens barn. Gifve Gud, att du måtte få en annan man. Å ja, han styrer nog ditt åde till det bästa. I morgon reser jag till Dresden, der jag tånker stanna någon tid. Jag beder dig sånda dina bref till mig till byggmåstaren Hannstein, Schlossgasse 43. Din Fredrik.