cAcQc ———— —ö— Och då dagen erydde, sågo vi bergspetsarne höljds af täta skogar. Ändtligen uppgick solen och skingrade dessa med sin alltbetvingande glans, hänryckt betraktade jag himlen, som log imot oss lik en gammal kår vån, och jag kånde mig likasom hemma i Danmark. Jag önskade mig vingar för att kunna flyga hån öfver land och haf, ty blott i den sinnesståmning jog då var, skulle jag riktigt kunnat beråtta denna beundransvårda nattscen. I Heidelberg bodde jag i ett gammalt vårdshus, kalladt Åzum Ritter. Det år bygdt af råd sandsten och prydt med en mångd små gammaldags skulpturarbeten. Man beråttar, att Schiller tog sin bostad hår, sedan han flytt från Stuttgard, för att ungå sin strånga hertigs håmnd. Hår skref han sin Fiesko under sorg och saknad, men hoppet om framtida åra upprätthöll honom, och han svigtade icke. Nu står hans staty på slottsplatsen i Stuttgard, verlden ligger beundrande för hans fötter — hvem frågar efter hans förföljare? Han blef glömd trotts sin gyllne hertigskrona. Och hvem tviflar vål ånnu på, att det år anden, endast anden, som regerar verlden. Vi spisade middag i Hirscngasse i ett studentsöäliskap. Värdshuset låg på Neckarflodens högra sida. Ingenstädes har jag sett så originela menniskor och en sådan uppsluppenhet som hår. Naturligtvis hade hvar och en sitt öknamn, som stundom var högst besynnerligt; men just för det man icke kunde begripa, huru en menniska kunde kallas så. gjorde det dubbel verkan. En af studenterna hade tillnamnet die Höhle.s Emedan han ofta plågade vara i penningförlågenhet, retades han också ständigt med detta öknamn. (Forts.) ni 6 DNNNaeeeL