Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1851, sida 1

— Du år orättvis, Rosenstjerna. Hvad fattas dig, såg mig orsaken till ditt missmod! Harald såg på Fredrik med en mörk blick, han kånde sig bedragen i sin våntan. Han ville framkalla en försäkran om Claras oförändrade kärlek, hvarom brodren icke kunde sakna kånnedom, men han undvek honom. Fredrik var icke utan fördom i afseende på den unga baronen. Han var verkligen glad att veta sin systers öde oberoende af den unge mannen och ville på intet sått gifva bonom något nytt hopp, som kunde gifva anledning till ett nytt nårmande. Fredrik var dessutom van atwt bära lifvets obehagligheter utan klagan, derför tyckte han icke eller om Haralds bjerte-utgjutelser. Harald hade kommit i afsigt att göra honom till sin förtrogne, ty han erfor en längtan att meddela sig. Han skulle hafva rört honom med berättelsen om den sista aftonen, då Fredrik utan att veta det bidragit till Haralds råddning. Allt detta blef nu till intet. Harald viste vål att Fredrik var ädel och god, men ganska litet öfverseende med hvad han kallade aristokratiska fel. Stoltheten rörde sig i baronens bjerta och han teg. Harald svarade i en munter ton på Fredriks fråger: — Åh, det år ingenting, det år endast nari. Glöm hvad jag sagt och låt oss vara glada! kom med mig hem och låt oss dricka ett glas vin med bvarandra! Då kan du likavål vara min gåst, jag bor just hos en vinhandlare! vånta ett Ögonblick, jag kommer strax igen! Han skyndade bort och kom genast tillbaka med en butelj vin. (Forts.)