Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1851, sida 1

— — Jag måste uppsöka honom, ty är icke han sig sjelf ovetande min räddare? det är så mycket han måste förklara för mig; huru har han kommit till grefvinnan? Hastigt klädde han sig och ilade bort att uppsöka den unga skalden. Han erinrade sig hafva hört Fredriks namn nämnas i förening med Schinkels. Derför skyndade han till denne och fick genast veta hvad han önskade. Snart anlånde han till Fredriks bostad i Leipzigerstrasse och klappade på hans dårr. — Kom in! ljöd Fredriks röst. — God dag, min vån, sade Harald och råckte honom handen. Fredrik blef synbart öfverraskad. — Vålkommen! sade han och tryckte Haralds hand. — Jag önskar dig lycka! — Tack skall du ha, se hår hvad jag nyss erhållit. Han visade honom en bankosedel på 400 Thaler, Du kan vål begripa att jag år glad. — Det undrar jag sannerligen icke på. Du kan med seåå samvete imottaga dessa penningar, ty du har årligt förtjent dem; det år en liten afbetalning till konsten från de rika, hvilkas lif förskönas mot en ringa vedergållning; — det ser ut som om vi två hade bytt roler: för kort tid sedan var jag den lycklige soch rike, nu år det du som beträdt ärans bana och som går en lycklig framtid till mötes. Det år fullkomligt sannt som man säger, att man icke bör missakta någon, ty ho vet om han icke inom ett år kan blifva konung! Jag står nu hår med krossadt hjerta, med en förstämd själ, utan lust för arbete och likgiltig för pris och beröm. Det enda som kunde uppråtthålla mig, som jag kunde tänka på med glådje — har svikit mig.