Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1851, sida 1

klokhet beräknade uppförande! huru förödmjukad kände hon sig icke vid tanken på det som skedt! Först då Betiy närmade sig dörren, rusade hon upp, och plötsligt vaknade en annan känsla i hennes hjerta. — Jag skall glömma min känsla till dig, hviskade hon, ty du förtjenar den icke! Men nu skall jag hata dig! Akta dig, hatet föder håmnd! — hämnd! Harald befann sig i en underlig sinnesståmning då han gick hem. En känsla blandad af glädje, stolthet och — ånger uppstod i hans bröst. Ävilka santastiska händelser hade han icke upplefvat denna afton! Det år allt för sannt, att verkligheten stundom är uppfinningsrikare ån den största skalds fantasi. Vål hade Harald hyst ett slags böjelse för grefvinnan, men det var endast ett iillgifvet hjertas omedvetna hyllning. Hennes håftighet ryckte slöjan från hans Ögon, och han fann sig plötsligen vid randen af en afgrund. Grefvinnan förekom honom nu som en dyster, åskdiger sky, som betåckt hans rena himmel: Clara. Explosionen var förbi, solen strålade åter på den blå grunden och en ny dag tycktes åter gry för hans blickar. Clara! tänkte han då han låg på sin sång, Clara, förlåt mig! det var din bild, du ljusets engel, som beskyddade mig; min egen kraft hade icke råddat mig. Ja, ja, det var frestelsens stund, men, en god genius vakar öfver den rena kärleken. Clara, år du trogen? hur kunde jag tvifla derpå! Men frestas åfven du? Huh, jag päfvar! Nej, nej, du gifver icke de onda makterna rådrum att gripa dig, du år såker, men jag! — Morgonen derpå var Fredrik hans första tanke.