Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1851, sida 1

S——-Rg5r5;;—ce a——— —————— — prisade för edra kunskaper och er skicklighet, så glömmen J hpjertats sorger, ty det längtar till hvila endast för att läkas. Men vi stackars qvinnor! huru simpelt år icke det, hvarmed vi befatta oss! det kråfver blott våra händers bistånd, icke förständets, och våra tankar sysselsåttas imellertid med den sorg, som tynger på vårt hjerta. De flyga hån till de älskade föremål, som vi i vår ensamhet dubbelt måste sakna, och våra kånslor blifva då mer och mer dystra, ty, dem unnas ingen hvila, hvarigenom de kunde lugnas. Jag fattades bland alla dessa fråmmande menniskor af en sållsam ångest; det var som om tårarna ville hafva fritt lopp, och ju gladare musiken ljöd, desto mer ökades min underbara ängslan. Jag har hört, att det gifves menniskor som gråta, når de egentligen vilja le och tvertom. Nu begriper jag ett sådant tillstånd, ty har icke min glådje forvandlats i tårar, emedan de påminna mig om min förlust, och har icke min smärta blifvit glädje, ty den lisar de gamla qvalen så långe den varar? Du skall kanske såga: Hvad du gjort var af fri vilja, och ditt förnuft skall gilla ditt bjertas styrka, eftersom det bandlat enligt dess röst och icke enligt sin egen önskan. Ja, det har jag, min broder, men förnuftet kan icke gifva hjertat kraft att glömma. Jag tror, att om en menniska i ett förtvifladt ögopblick hade tagit förgift för att skilja sig vid lifvet, skulle genast derefter födas ett hemligt hopp, att giftet den gången ej skulle verka. Din Clara.