Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1851, sida 1

ten derifrån, och man i detta hänseende som oftast måste blunda, kan man dock af hela sitt hjerta roa sig deråt. På en gård utanför staden samlades alla de som tillhörde den förening till hvilken jag på Ottos uppfordran slutit mig. Hår tömdes redan mången bägare, och den allmänna glädjen tilltog med hvar minut. De voro nåstan alla unga studenter, med öknamnet Fichse, hvilka, under anförande af ÅFuchsmajoren skulle begifva sig till ett luststålle, der de åldre studenterna skulle taga dem i skårskådande. På en lång rad af extra-vagnar soro vi åstad; vi sjöngo och postiljonerna blåste. Det låg något särdeles upplifvande i denna snabba fård, musiken och de nysikna blickar, som mötte oss öfverallt; hår och der hviftades med nåsdukar; studenterna paraderade med sina kulörta mössor och långa pipor; allt bidrog att försåtta mig i den gladaste ståmning. Hår år icke trågen om fördomar; humorn herrskar, och ho som r beslågtad med den, pjuter det största anseende. Hår har man lof att odeladt hångifva sig åt ögonblickets glada ståmning, och hår kan man glömma lilvets uselhet och tomhet. De äldre studenterna församlades omkring ett långt bord, hvarochen med sitt krus öl framför sig. Vi blefvo mottagna med stor mande jubel, hvilket vi å vår sida besvarade med ett tresaldigt Hurra. Nu kom Fuchsmajorenx och ordnade den såkallade Fuchsritt. Alla måste ställa sig grensle öfver stolar och rida omkring ett stort bord, under afsjungande af en egen hårtill beståmda visa. Det var en vexelsång mellan de åldre och yngre studenterna. Att det icke fattades dvickt skämt Öfver de många ryttarne kan du vål tånka dig, jag har aldrig hört mera genomträngande och uthållonde skrattsalfvor. Långt fram på aftonen reste vi hem igen; härom