Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1851, sida 1

— Joseph i Egypten. Hr Mantius sjunger Joseph. — Så beståll vagnen till klockan half sju! Tjenaren bugade sig och gick. — Är man nu icke till mods som om man komme sfrån en bondby? O, hår år ett lif, hår år spektakel, hår år allting! Det herrliga Berlin! Men nu blir det vål det förnuftigaste att hvila ut sig litet, tånker Jag. Med dessa ord gick hon in uti sin sångkammare, der Betty mottog henne med tyst beundran. — Hvad hon år vacker, sade Betty sedan till hofmåstaren, såg mig åndå hvem hon egentligen år? — Från Danmark? äro alla fruntimmer så makalösa i detta land? Äro alla så vackra och rika? Hon har två armband och ett ur, som stråla af diamanter! Och jag som trodde, att Danmark låg vid nordpolen, och att folket der lefde af fisk och bark. Hofmåstaren log och sade: — Du år ju aldeles utom dig! — Men svara då på mina frågor! utbröt hon otåligt, jag dör af nyfikenhet. — Jag skall gerna såga hvad jag vet. Hon år af en gammal adlig familj, som hårstammar från en konung af Danmark. Hon var uti ett adligt jungfrukloster, då hennes nu aflidne man friade till henne, ty hon var berömd för sin skönhet. Emedan mannen var gammal men omåtligt rik, och hon måst uppoffra sin klosterpension, så testamenterade han henne 3 stora gods, hvilka kanske åro lika stora som månget furstendöme i Tyskland. — Ja så! ropade Betty. Hör, min båsta hr hofmästare, Danskarne åro ett ålskvårdt folk, jag gjorde bekantskap med en ung Dansk på jernbanan, då jag