Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1851, sida 1

— En liten ypperlig slicka, Betty heter hon; hon tjente hos baron Wertheim, som rest till Stockholm, hon skulle med dit, men vid åsynen af det stora hasvet sick hon hemlängtan och vände om. Hon är af bättre föräldrar och icke utan bildning. ö Grefvinnan Klinkosr — ty det var hon — nickade med tillfredsstållelse. Hofmåstaren gick förut, för att visa vågen till de praktfullt dekorerade rummen; då de öppnade dörrarne strömmade doften af de skönaste blommor imot de resande. — Hår år grefvinnans sängkammare, kammarjungfrun våntar derinne på ers nåds befallningar, sade hon, bugade sig och gick. — Jag kan icke såga dig, sade grefvinnan våndande sig till det åldre fruntimret, hvad jag år glad Öfver att vara i Berlin. Huru helt annorlunda år det ej nu, ån för halftannat år sedan! Då var jag slaf af en gammal, nyckfull och sjuklig man, icke en gång herre Öfver mig sjelf, mycket mindre öfver något annat. Nu år jag fri, ågarinna till omåtliga rikedomar, en vink af min hand och hela verlden ligger för mina fötter. — Köpenhamn var den sista veckan för mig som en utdöd stad, den ena menniskan syntes mig ledsammare ån den andra. Jag hade sett mig mått på dess enformiga omgifningar. Alltid hörde man talas om Langelinie och Strandveien och Klampenborg, och man kunde icke en gång komma på spektaklet. — Huru helt annorlunda var det icke för någon tid sedan! anmårkte det åldre fruntimret. — Ja då, då! svarade grefvinnan, och i detsamma afbröts samtalet, ty tjenaren kom in med frukosten. — Hvad gifves i dag på kongl. operan? frågade grefvinnan.