Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1851, sida 1

— Är kurlek beroende af ett löfte, frågade hon sig sjelf, eller af en sormalitet, och annat var ju detta icke? Kan kärlek icke vara lefvande och trofast, utan att ett ord bundit dess tillvaro? Behöfvas väl löften, när det som man lofvar förstås af sig sjelft? Är sann kärlek tänkbar utan evighet? Nej, aldrig! Sålunda lugnade sig den stackars flickan; endast den tanken att han verkligen kunde hålla hennes kärlek för mindre djup och innerlig, smärtade henne ännu. Då hon sent på natten kom i sin sängkammare, vaknade kärleken och längtan ännu en gång med förökad styrka, och hennes tårar runno oafbrutet. Först då sömnen vaggade henne på sina armar försvann det töcken, som lägrat sig kring hennes själ, och då blomstrade åter rosorna på hennes kinder, i det ljufva hoppet om hans återkomst. — Det lofvar du mig ju, Fredrik, sade modren, sedan Clara och hennes fader gått till sängs, att du har ett öga på honom. Sålänge han älskar Clara och du uppehåller digi Berlin, skall han söka din vänskap, och då får du tillfälle att verka fördelaktigt på honom. Men var icke enträgen, bryr han sig icke om dig, så låt honom gå sin egen väg. Bedömer jag hans öppna karakter, hans ställning i samhället och hans lysande talanger rätt, så kommer han att råka i mångfaldiga faror, både i förnäma och ringare kretsar. För dig fruktar jag icke, Fredrik, du är lugn och försigtig, din karakter har tidigt blitvit härdad genom lidanden och försakelser. — Allt hvad du säger skall jag göra, svarade Fredrik, var blott lugn och trösta den stackars flickan. — Hvad som skett är godt. Hon skall alltid älska honom, ty hon är icke vankelmodig, men hon måste dock vänja sig vid den föreställningen, att han kanske får en annan maka. Den kraftansträngning hennes