Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1851, sida 1

——— — —— —— fattade din bild, nej, hela min själ, mitt odelade väseu. Min själ löste sig då från barndomens bojor, mitt hjerta mognade till sjelfmedvetande, för första gången fick min andes sträfvan ett innehåll, en bestämd riktning, och jag kände med stolthet, att jag hade blifvit man. Då jag kom till besinning begaf jag mig till staden. Längtan att få meddela mig dref mig till min moder. Jag kastade mig på knä för henne, gret och dolde mitt hufvud som ett barn i hennes knä. Och hon blef djupt gripen af häftigheten och värman i min kärlek. — Nå, hvad sade hon till dig? frågade Clara lifligt. — Ack, fråga mig ej! Kunde väl hon, som var min mor, bestyrka mig i något som hon icke kände? Kunde väl hon bedöma den förändring som föregått i mitt inre? Hon bad mig Jyssna till förnuftets röst och icke fästa mig för tidigt, och jag visste ju, att hon talade af moderlig pligt och af fruktan att jag sedermera skulle ångra, hvad jag gjort af öfverilning. För öfrigt lemnade hon allt åt min fria vilja. — Då förekommo ju mina grunder dig icke oväntade, Harald? — O, hur kan du tala så, medan mitt bjerta blöder! Du älskar icke så som jag, du försmår mig, du vill vara fri, det är alltsammans! Clara fästade en smårmodig blick på honom och sade: — Din smärta gör dig orättvis. O, låt oss skiljas som vänner. Jag skulle icke älska dig! huru kan du tro det? Nej, nej, det är icke möjligt. Men, gå nu, jag ber dig derom, ty mina krafter äro uttömda. Ödet skiljer oss åt, fråga mig icke vidare, låt oss ej vilja vara klokare än Gud, låt oss uppfylla hans vilja!