Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1851, sida 1

——7 Ä———————— — Nej, svarade han häftigt. Bäfvande kastade hon sig till hans fötter, fattande hans hand och förde den till sin panna. Han blef villrådig och förödmjukades af att se henne på knä för sig. — Stig upp Clara, hviskade han, om någon såge oss! o Gud! Se icke så bönfallande på mig! Gud hjelpe mig! Jag kan ändå icke slita mig ifrån dig! Han ilade bort; med ett krossadt hjerta skyndade han genom gatorna till sin faders hus. Clara låg orörligt qvar, till dess hon hörde Fredrik närma sig, då steg hon upp, lyftade sin blick tacksamt mot himlen och gick med fattning sin bror till mötes. — Jag är stolt öfver en sådan dotter! sade Claras moder, då hon slutat berättelsen om sin hårda strid. — Trösta dig, min Clara, fäll icke modet! Är hans kärlek äkta, så skall han längta efter dig dag och natt, och hans hjerta för honom då nog tillbaka till dig. Och då är han icke mer en oerfaren yngling, hvars bjerta kan förändras af en vindflägt: och tillbjuder han dig då ännu sin hand, så är det frukten af en mogen öfverläggning. Er kärlek är då icke blott ljuf och innerlig, utan äfven pröfvad och betryggad. Men — Claras tåras flöto ymnigare — men, fortfor modren, är det Guds vilja att han skall glömma sin ungdomsdröm, och att en annan skall fängsla hans hjerta, då vet jag, att min dotter skall ega kraft att genomgå äfven denna pröfning, då skall du finna tröst i den tanken, att den lycka han kan njuta utan samvetsagg är en ogennyttig gåfva, ty du har skänkt honom friheten i denna stund. (Forts.)