Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1851, sida 1

Han sattade hennes hand, men hon drog den tillbaka. Hanskakade på hufvudet, som om han icke kunde tro att hen menade allvarsamt; dock kunde han ej neka, att hennes miner och ord buro prägeln af en uppriktig smärta. — Harald, besynte hon åter, du är fri, jag löser dig från det löfte du gifvit mig, och jag ser dig i dag för sista gången. I morgon reser du bort, mina böner skola ledsaga dig, och jag skall en gång se dig komma tillbaka glad och lycklig. Jag skall också bemöda mig att vara lugn för din skuld. Nu brast hon i gråt och dolde ansigtet i sina händer. Hon hade ändtligen, med nästan öfvernaturlig styrka, frampressat de ord, som hennes hjerta så bestämdt motsade. Fri, Clara? hvad betyder det? Har jag då varit en slaf, eller önskar du att befrias från de bojor, som blifvit dig för tunga att bära? Nej, Clara, du vill endast ställa mig på prof, du vill blott se om jag också rätt innerligt älskar dig. Ack, låt det nu vara nog, och låt mig ännu en gång säga dig. — Var lugn och hör mig först Harald, låt oss båda vara lugna och tala förnuftigt med hvarandra. Emedan jag vill vara dig värdig, Harald, så afsäger jag mig dig. Jag kan icke dölja för mig sjelf, att du ännu är för ung att fästa dig för bela lifvet, Är jag icke nustan lika gammal som du? Och om du nu inom en af de kretsar, hvari du med ditt namn och dina rekommendationer öfverallt skall blifva intörd, träffade en flicka som vore dig mera värdig, skulle icke då en strid uppstå inom dig, som skulle förstöra din lycka? (Forts.) — — —