Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1851, sida 1

tillbaka. Han vågade icke tilltala Jacques Jaillefer af fruktan att upptäcka Margaretas död för honom, och för öfrigt var han så intagen af vrede och smärta att han ej förmådde annat än sucka. — Hvar är Emmelinu? frågade en af de anlända i det han skakade sin fullsnöade rock. — Vi måste se henne, sade en annan med bestämdhet. — Den listiga, som lät begrafva sig! mumlade den unga, skolkande skolmästaren. Aldrig bör man tro sådant der folk; de säga: jag är död; och en vacker dag återkomma de helt oförmodadt. — Jag har ju så ofta sagt dig, medborgare Johan, att det spökade på slottet, sade en liten pussig och gladlynt man. De der fördettingarne hafva alla slags privilegier så väl i denna som i den andra verlden. — Åb, jag är icke ett sådant nöt att jag tror på spöken. Fröken var icke död, hon såg icke så ut, sade medborgaren Johan, som knappt såg ut som en lefvande menniska; åtminstone lutade han betydligt mot grafvens brädd. — Tror du på döden, mer? sade den lilla jovialiska mannen. Det är bara presthistorier; fan må ta mig om jag någonsin dör. — Det är klart att man numera icke dör, det var godt nog för våra förfäder, återtog skolmästaren. — Vi lefva icke för intet uti upplysningens tidehvarf, tillade en ifrig sans-culotte, som såg ingenting mindre än upplyst ut. — Ni vet icke hvad ni säger, sade med försmädlig min en qvinna, som en gång haft svart hår och hvita tänder; genom döden tillvexer man och blir vackrare än förut. igor tid härefter skall det finnas så många döda att ingen lefvande finnes qvar, mumlade helt sakta en moderat.