Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1851, sida 2

man derföre på sornsorskningen sästat mera afseende; samlingar af det funna uppråttas, resultater för historien dragas, och det år isynnerhet Norden, som i detta hånsseende kan sågas hafva hunnit långst på det vidstråckta fåltet, der dess forntid ligger insvept i mörker, och derföre kan man tala om nordisk fornsorskning, nordisk sethnografi. Om denna forntid gifves vål mångfaldiga hypotheser, men dessa hafva till en stor del åfvergifvits, sedan antiqvarien gått i förbund med naturforskaren. Så visade prof. Steenstrup i ett föregående föredrag genom iakttagelser på de s. k. ostronbankarne på Iutland, att att der funnits ett folk, som lefvat af jagt och fiske, med hvilken npptåckt Steenstrup till fullo bestyrkt prof. Nilssons åsigter. Detta folk bodde blott vid kusterna och förde derstådes ett halfvildt lefnadssått. Men ett annat folk intrångde, gick djupare ini landet, hvars ofantliga skogar det röjde. Medan det första folkets kultur var ganska låg, såsom deras ånnu qvarvarande redskap af klumpigt buggne stenredskap bevisar, hade det andra folket en konstfärdighet, som ånnu tydliggöres af deras utomordentligt vål arbetade bronssaker. På den följde dn annan tidsålder. då utensilierna blefvo af jern: jernåldern. Kånnedomen om vår forntid, berättelserna om de första innevånarne i Skandinavien, om deras vilda råhet och omenskliga grymhet, allt detta stödde sig endast på munkarnes fabeluppgifter. Med ethnograsiens utveckling skola de långt försvunna tiderna afkasta sin slöja och klart visa oss det framfarna, ej blott i Skandinavien, utan öfver hela jorden.