fylla sinnet, ötvergå rått snart till mildhet, fördragsamhet och ånger, sinnet mjuknar och blir tillgångligt för religionens och moralens inverkan. Sådant år åtminstone ett af de resultater, hvartill man i England kommit. Men en annan och vigtig fråga år: huru långe kan en fånge sitta i ensam cell? Detta, att vara åfverlemnad åt sig sjelf, blefve en alltför lång tid kanske rsärligt: men sängens ensamhet uppblandas ej obetydligt af umgänget med presten, läkaren o. s. v. Dock bafva olika äsigter om maximitiden för en sånges qvarhållande i cell gjort sig gållande; man har ansett detta maximum kunna vara ånda till 10 å 12 år. Ett noggrannt afseende på fångens nationalitet, intellektuella ståndpunkt, moraliska sinnesståmning, jemte flera individuella omståndigheter, år dock hårvid af allrahögsta vigt. Fransmannen och italienaren samt spanioren åro åfven i detta hånseende att anse helt olika med hollåndaren, skotten eller norrmannen, den mer bildade med den fullkomligt råe. Dernåst måste systemet olika föråndras efter olika förhållanden i politiskt och statsekonomiskt hånseende. I England indelar man sångarne i trenne klasser: 1) sådana, som åro lått korrigerade; 2) sådana, hvilka slutligen förbåttras; 3) rent af oförbåtterliga. De af andra och tredje klasserna deporteras under olika vilkor. I Amerika kan en fånge, som straffats i en stat, upptråda och börja ett nytt lif i en annan stat, der han hos ingen år brånnmårkt. Hos oss åro förhållandena högst olika. Vi kunna ej lyda den kloka regeln: -Behåll aldrig en grof brottsling i ert land!-; hos oss gifves knappast någon möjlighet för den straffade att afplåna sig en vanåra. I Amerika hafva menniskooch fosterlandsvånner slutit sig tillsammans, att emottaga den från straffet återvåndande, skaffa honom arbete, egna honom vård. Detta år vilkoret för en brottslings återvåndande till det goda. Ty det år en kånd iakttagelse, att lika mycken kraft detta system eger att inverka på ransakningsfängen, eller den för första gången sallne, lika litet förmår detsamma att sörändra en för itererade ogerningar straffad brottsling. Den brottslige år att anse som en sjuk; vi friske skola derföre söka vårda honom; men i sråga om statsmakternas uppoffringar för detta åndamåls vinnande, skall man ock fåsta afseende på de friska, ej blott på de sjuka. Brottens sörekommande ansåg talaren möjligt endast genom att hos ungdomen grundlågga en god och skön framtid. Andra skål (arbetsbrist etc.) funnos knappast. Mgr Doc. Bergstedt från Upsala föredrog Om Språksorskningen såsom Naturvetenskap.Talaren menade ej med begreppet språkforskning uteslutande det skolmåssiga formella studiet af den s. k. klassiska litteraturen, utan den mera omfattande, som numera vidgar sitt synfålt till hvarje vrå af jorden, som bebygges af talbegåfvade varelser, den som söker i språket ett uttryck af det för menniskan egendomliga allmånna förnuftet, och som stråfvar att med ledning af språkens våsende, fråndskaper och skiljak igheter bryta sin bana genom slågtets barndom, genom de dunkla ursprungen till menskligt samhålle. Denna språkforskning blir alltmera en lånk i naturvetenskapernas stora kedja, såvål genom beskaffenheten af dess induktiva method, som ock genom de faktiska resultater, hvartill den kommit eller stråfvar att komma. En annan fråndskap år intressenas. Vår tid år praktisk i den mening, att hvarje sanning år skapande, ombildande och pånyttfödande. Kånnedomen om den yttre naturen såtter oss i tillfålle att delvis omskapa densamma; insigten om det åldsta kulturtillståndet leder oss till nybegagnande af uråldriga elementer, till förverkligande af nya, srån evighet förutsedda former. Det var från Leibnitz, som ideen om en språkvetenskap i modern mening utgick, och hvilken sedan realiserats ej, blott genom stort och måktigt verkande mån, utan ock genom ett flertal af nitiske forskare, hvilka hvar i sin mån bidragit till vetenskapens fullåndning. Det år emellertid den jemförande språkforskningen, som egentligen står i skuld till naturforskarne för samlandet af sådana materialier, hvarpå den grundade sina första arbeten.