—— ä —— ——— — — — — — — —mmuaTCe—c; — störtade full af sasa och liksom af ett underverk ur kistan. Gubbens hufvud föll åter ned mot bröstet i det han tillade: — Men hon hade förlorat sitt förstånd; återtog han med svagare röst; hon var på en gång död och lefvande: hon bibehöll ständigt sin svepning och sof ofta i sin likkista. Var hon vansinnig, så var det en skön, en helig galenskap: den stackars flickan trodde sig vara i himlen; hon berättade sina oändliga njutningar bland englarne och trodde sig komma till jorden endast såsom gengångare. Och jag förebrår mig att jag låtit henne bibehålla dessa vidskepliga föreställningar. ... Hvarför har jag icke förut sagt dig allt? Full af ånger sänkte gubben sin pannan ännu djupare! — Jag förebrår mig äfven många andra osanningar: för att rädda den stackars adliga flickan från republikanerna, har jag sagt för alla att hon vore död. Jag hoppas dock på Guds outgrundliga barmhertighet. Presten sträckte nu armarne mot Arnould, som redan skyndat genom dörren till hvalfven. — Arnould, mitt barn, jag har ännu icke sagt allt..Arnould hörde icke mer; och när man sedan kom ned i hvalfven var gubben död. Då Arnould, släpande en stege med sig, anlände till slottsgården, såg han en orolig grupp under fönstret till bönrummet. Det var Jacques Taillefer, jeronte några vedhuggare, dem nyfikenheten lockat ur skogen. Då närmade sig äfven i oordning ett stort antal män och qvinnor från Origny. (Forts.)