man i de ofta vanliga torfmossarna, der stun dom lemningar efter en förgången vegetation gilver oss om densamma nårmare upplysning. Ej sållan tråffas åfven långt från hafvet hopsamlingar af utdöda sjödjur. Af dylika hopsamlingar omnåmnde nu talaren huruledes i Jylland på åtskilliga stållen der förekommo sådana banklikt hopade massor af ostron, att man deraf håmtat mer ån 1000 låsttals. På en afbildning invid talaren syntes en sådan kulle (på hvars högsta punkt en väderqvarn). kullen visade i en genomskårning 2:ne afdelningar: den undre var sjelfva den ursprungliga banken, den öfre deremot dessa måktiga ostronlager. Man trodde först att de voro ditsopade af vågornas kraft; men då man fann bland dessa musseldjur åfven stenredskap, som syntes tilldanade af menniskohand, så blef den förra förklaringen otillfredsstållande. En kom mitte nedsattes för att utröna förhållandet nårmare, och resultaterne af dess forskningar ville nu talaren meddela. Man hade nemligon undersökt ej blott en utan flera punkter, och kunde således vara temligen viss på, att de slutsatser man dragit voro sanna. Af de bland snåckmassorna funna stenredskapen sörekomma en mångd yxor, pilspetsar, mejslar 0. s. v. temligen godt bearbetade, dessutom trådkol inblandade med aska, samt fragmenter af stenkårl. Hår visade sig således en ej obetydlig mångd af föremål, hvilka tydligen buro vittne om att vara produkter af menniskoflit. Man undersökte vidare de runda stenar, som långs efter stranden talrikt förekommo; åfven de befunnos båra tydliga spår af en arbetande hand. Derjemte lägo knotor af en stor mångd olika djur, ej allenast af dåggdjur (oxar, hjortar, vildsvin, hundar, kattor, delfiner, sålar), utan ock af flerfaldiga fåglar och fiskar. Det mårkliga med dessa var, att de voro ituslagna, klufna eller brutna och det på det sått, att det tydligen syntes hafva skett i afsigt att uttaga märgen; hos fåglarne t. ex. voro endast de ben, som föra mårg, så spetsarne krossade, att mårgen kunde utsugas, de andre åter, hvilka saknade mårg, voro lemnade orörda. Af allt detta kunde således dragas den slutsatsen, icke allenast att urinnevånarne, liksom ånnu i dag många vilda eller nomadstammar (t. ex. lapparne), krossade benen för att åtkomma mårgen, utan åfven att de sörtärt ostronen och sedan kastat dem i dessa måktiga lager, hvari de nu förekomma och att således dessa bankar ej danats af någon annan yttre naturkraft, ån hungriga menniskor. Talaren slutade med att hänvisa på det gemensamma stöd arkeologen och naturforskaren således kunna lemna hvarandra. Naturforskaren beståmmer af benlemningarna, hvilka djurarter, som varit omtyckta; lika vål som han öfver det fordna landet kan lemna en katalog öfver dess fordna Fauna, så kan han med ledning af den ålder eller tidpunkt, hvari djuren befinna sig, då de åtos (t. ex. om hjorten haft små eller större horn, om der funnits svanar ibland o. s. v.), uppgifva en sorts allmanach för urinvånarne m. m. Slutligen förekom det redan meddelade fö redraget af prof. Huss. me — — ——