6. Arnould återvände, mera tröstlös och nedslagen än någonsin. Då han passerade likkistan kände han en dödsrysning. Då hans stirrande blickar följde reflexionen af graflampornas sken, såg han den gamle prosten stående i ett hörn framför fru de Meserays ista. Han nalkades honom. O min Gud! det är ni! sade ban, utan att veta hvad han sade. — Ja, mitt barn, det är eder gamle kyrkoherde som nalkas sin förlossning; ännu några ögonblicks lidande och allt är sedan slut. I dag på morgonen har jag anat min död. Jag ville återse Emmelina, som jag frans vara här, och jag kommer troligen aldrig härifran. Derpå återtog gubben suckande. — Jag fick icke återse Emmelina; deremot såg jag Margareta som uppoffrat sig. Förgäfves ville jag bistå henne, och hindra henne ifrån fullbordandet af sitt beslut, men stunden var kommen för henne, ty Gud förlänade mig hvarken krafter eller ord för detta ändamål. Då gubben försökte upplyfta hufvudet räckte Arnould armarne imot honom. Men emedan hans tankar oupphörligt lekte på att befria fröken de Meseray från septembrisören, ville han störta ut ur hvalfven; men gubben lifvades och höll honom qvar: — Hör mig, mitt barn, sade han du måste höra mig; inom få minuter är det för sent. — Emmelina är icke död. Då jag dagen efter hennes jordfästning bad här för hennes själs ro, hörde jag en suck; plötsligt hördes rörelse i kistan, det bultades i locket, som snart öppnades, och den återuppståndna,