—— —————7—7 hon såge en skymt af himlen igenom sina slutna ögonlock. Lifvets sista ögonblick är ljust för de verkligt fromma. De frigöra sig från alla jordiska band och skåda redan det förlofvade landet; de röna samma glädje som den fångna fågeln, som slipper ut ur buren, eller som den skeppsbrutne som nalkas en gästvänlig strand. Det är ett högtidligt ögonblick; de hänryckas af ett gudomligt ljus, de höja sig öfver de onda passionernas lummiga snår och trampa denna verldens ömkliga fåfänga under fötterna; de känna nu upplösningen på lifvets gåta, ty Gud har redan talat till deras själ; de veta att lifvet är ett upprördt haf, som drifver menniskorna till okända länder; de veta att man ofta måste kämpa mot strömsättningarne i detta haf, för att ej stranda vid en fiendtlig kust; och de känna sig lyckliga att väl hafva öfverstått denna farliga färd. Margareta var död med den fasta tron, att hon ej skulle blifva förskjuten ur det förlofvade landet: hennes lif var fläckfritt, och hon hade endast att bedja Gud om förlåtelse för sin död. — Den stackars flickan! sade Arnould, omfamnande henne med hänryckning; hennes väg här på jorden var fuktad med tårar. En dof suck genljöd i hvalfven. Arnould vände sig om, och dessa ord inträngde djupt i hans själ! — Lxckliga de, som tillbringa sitt lif under tårar! Arnould lyssnade vidare, men hörde icke mera annat än tystnaden. Och, plötsligt erinrande sig Emmelina i septembrisörens våld, skyndade han till bönrummets dörr; men som ett uthungradt vildjur som gömmer sig undan med sitt offer, hade septembrisören instängt sig på alla sidor med den stackars faderoch moderlösa!