En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 165.) Knappt hade han sagt dessa ord, förr än han i Margaretas ena hand varseblef det bref, som hon tillskrifvit honem den sista natten, under så häftig oro. Ärnould ryckte till sig brefvet och slukade det med sina blickar vid lampornas dystra sken. Och lutande sig ännu en gång öfver Margareta, sade han: — Ack! Hon har varit Emmelinas skyddsengel; hon var sänd hit på jorden endast för att beskydda henne; hon har offrat sitt arma lif endast för den faderoch moderlösa. Ack Margareta, du är den ädlaste och mest saknadsvärda af alla qvinnor. Du har visat en uppoffrande tillgifvenhet ända till döden. Emmelina hade intagit din plats i mitt hjerta, och till hämnd tog du på dig allt det onda som eljest skolat drabbs Emmelina; hon tog din glädje, du tog hennes sorger; hon tog ditt lif och du tog hennes död. Gud välsigne dig och upptage dig i sitt sköte, såsom jag skall förvara ditt kära minne i mitt hjerta! Alla dessa tankar sväfvade oredigt omkring i Arnoulds själ, medan han tyst betraktade den aflidnas bleka ansigte. Oaktadt giftets qvalfulla verkningar, oaktadt den heta striden mellan lif och död, hade Margareta lugnt insomnat i den eviga hvilan. På hennes färglösa läppar hvilade ett halft leende och det tycktes som om