Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1851, sida 1

in, att begifva sig till bönrummet genom den lönndörren som ledde till hvalfven; och utan att tänka på den omväg han måste taga, på de hinder han skulle möta omfattade han med ifver denna tanke, som den skeppsbrutne sin sista räddningsplanka. Med öfvermensklig hastighet ilade han åstad och stannade först vid åsynen af Emmelinas likkista. Lamporna kastade öfver den sitt matta sken såsom ett sorgligt farväl. Då Arnould stannade färfärades han af tystnaden; dödens ismantel svepte sig om hans axlar, och hans upprörda hjerta lugnade sig. Han ville gå vidare, men föll ofrivilligt på knä framför kistan. Då han varseblef Margaretas bleka ansigte, till hälften beslöjadt af hennes mörka hår, upphäfde han ett genomträngande skrik. — Hvar är jag? o min Gud! sade han, slående sig för pannan. Med konvulsivisk hand förde han undan håret, och hans förvirrade hufvud nedföll på Margaretas panna. — Emmelina! är det då här jag skulle återfinna dig! — Vakna upp, Emmelina! vakna upp ännu en gång, och jag skall icke mer låta dig sofva annat än vid mitt hjerta. Vakna, Ämmelinal Arnould upplyftade derpå sitt hufvud och betraktade den döda med hemsk blick. — Margareta! ropade han, förfärligt skakad. Han upplyfte svepduken, och då han nu bättre såg den aflidnas drag, sade han: — Margareta på Emmelinas plats! — Herre! afslöja för mig alla dessa hemligheter. (Forts.)