Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene HOussaye-. (Forts. fr. N:o 164.) Maskarne kommo krälande till hans sista hvilorum; somliga fa dem söndergnagde hans hjerta och hängde som tjocka ögonhår vid hans ögon; under den hemska tystnaden hörde han det dofva ljudet af deras outtröttliga arbete; förgäfves bemödade ban sig att bortjaga dessa förfärliga gäster, han ville rycka dem ur sitt hjerta och sina ögon; men döden fjettrade hans hand. Hela natten var han ett rof för dessa fasansfulla bilder. Vid första morgongryningen inbillade han sig i början, att ban gick ut ur sin graf. Småningon återkom han till sansning, vid åsynen af modren, som insomnat för en halftimme sedan; nu tänkte han på sina drömmar och på Emmelina; och plötsligen dunkelt erinrande sig föregående dagens besynnerliga händelser, hoppade han ur sängen, klädde sig i största hast och skyndade till slottet. Då den stackars modren uppvaknade, blef hon högst förskräckt och skyndade på en tjenarinnas upplysningar, att bedja Jacques Taillefer hasta till slottet. Vinhandlaren steg genast upp. Han blef djupt bekymrad, vare sig deraf att han anade denna dags olyckor, eller att han erinrade sig Margaretas smärta. Full af sorg begaf han sig i väg till slottet, såsom en medlidsam man, hvilken ämnar öfvervara en sorgens scen. Han gick, utan att veta det, fortare än vanligt, han jagades af ödets giftiga vindar.