Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1851, sida 1

— Hon är icke död! det är således verkligen sannt! hon har återkommit för att bortjaga mig. Den arma fickan förbannade sin rival. — Att förbanna henne! Arnoulds älskling! Ack hvart har mitt stackars hjerta tagit vägen? Nu anlände hon till kapellet hvars dörr stodo på vid gafvel. — Se, sade hon, bittert leende, döden väntar mig: porten till min graf är redan öppen. Innan hon steg inom tröskeln, betraktade hon för sista gången med begärlighet himlen och naturen. Himlen var klar, men naturen för öfrigt dyster, solen purprade östern, men snön betäckte bergens toppar. Hon inträdde i kapellet. Allt var der i oordning. Altarprydnaderna lågo spridda på marmorgolfvet. Medan hon frågade sig sjelf om orsaken till denna förstörelse, märkte hon med vemodig gladje, att dörren till trappan, som ledde till grafhvalfven låg sonaerbruten öfver tröskeln. Hon afkastade mössan och kappan samt nedsteg skyndsamt. Fuktigheten kom henne att rysa; mörkret i hvalfven förekom henne som en ofantlig svepduk. o min Gud, sade hon skälfvande, att nedstiga lefvande i grafven! Hon började blifva råda och ville vända om, men i detta ögonblick varseblef hon, i det hon gick förbi en af hvalfbågarne, skenet af de båda lamporna, hvilka oupphörligt brunno i denna stora graf; ifrigare än någonsin skyndade hon fram, Dörren till sjelfva grafkoret stod äfven öppen liksom kapelldörren. — Gud tillåter mig således att dö, efsersom jag icke möter något hinder. Hon närmade sig nu de båda lamporna; då upptäckte hon fröken de Meseray s likkista, till hälften dold af det silfverbroderade bärtucket.