Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1851, sida 1

En Drame år 1792, af Arsene Houssaye. (Forts. fr. N:o 163.) Sedan hon stått en stund i djupa tankar sade hon: — Nej! nej! Antingen måste jag dö eller gifta mig med Arnould; det har min stackars far sjelf sagt; jag måste således dö. Sakta kysste hon fadrens panna, sägande: — Du skall icke blifva ensam, fader; dygden skall vara ditt sällskap. Jacques Taillefer rörde på sig: en brännande tår hade fallit på hans panna. Margareta flydde. Då hon drog regeln från porten kunde hon icke undertrycka en smärtans suck. Hon flydde åt slottet till. Linden var det sista verkliga föremål hon såg på sin väg, derimot förföljdes hon oupphörligt af Arnoulds och Emmelinas dunkla orediga bilder, och hon trodde sig redan förflyttad i den eviga natten. Flämtande och förvirrad anlände hon till slottet. Då hon närmade sig trappan såg hon genom bönrummets fönster, vid det bleka skenet af ett ljus, Emmelina, och vid hennes fötter, till hälften dold i skuggan af bönstolen, en man känslofullt knäböjande. Det var septembrisören, men Margareta trodde att det var Arnould, — Alltid Arnould och Emmelina! sade hon med smärta. Hon begaf sig till parken.