Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1851, sida 1

— 2 — Arnould, när du läser detta bref är Margareta död; ödet har så velat, och man strider förgäfves imot ödet. Skänk mig en tår, men beklaga mig ej; på jorden har jag icke haft någon frid, jag går derföre utan saknad härifrån. Om det ännu funnes kloster, skulle jag instänga mig i en mörk cell och tillbringa det öfriga af mitt lif med min smärta, som blifvit mig så ljuf, med mina minnen och med min kärlek till Gud. Sedan en timmes tid tänker jag oupphörligt på den bittra vällusten att låta min kropp uthärda under lidanden, att lugna mitt bjerta under botgörarens tagelskjorta, att kyla min panna på något ensligt altare. Men det finns icke mer något kloster, och jag har ingen annan tillflykt än döden; så mycket förr är det slut. Ack! hvarföre har den gode Guden sändt mig hit på jorden? Hade jag då ingen annan bestämmelse än att dö? Om jag ändå vore säker på att min död blefve ett nytt lif för dig; om jag vore säker att på min mörka väg följas af en saknadens suck, en tår... Mitt lif har varit fullt af sorger: När jag började lalla min moders namn tog döden henne ifrån mig. Under min första ungdoms dagar var jag aldeles ensam oaktadt min faders kärlek; jag var glad, liflig, skämtsam, jag log, sjöng och dansade; men, i djupet af min själ kände jag redan olyckan vidröra mig med sin kalla hand; det var såsom en aning, Ofta, jag vet icke hvarföre, suckade jag efter det muntraste skratt; mer